"Den som endast söker applåder utifrån har lagt lyckan i andras händer."
Det är viktigt att få bekräftelse och respons från sin omgivning. Det är härligt med kärleksbetygelser från sin älskling, beröm av chefen, uppmuntrande ord från kollegor och förtroende från vänner.
Kan det vara så att det framför allt är just den där yttre bekräftelsen som driver oss vidare, får oss att vara extra ”duktiga”, kompetenta, kärleksfulla?
Att ständigt kasta sig in i nya utmaningar, ta sig an arbetsuppgifter och förehavanden som ligger på gränsen till vad man tror sig klara av. Är det då andras applåder man söker?
Till viss del är det säkert så, men främst är det nog de inre applåderna, känslan av att ha klarat av något svårt, utmanat sig själv och lyckats som tar oss vidare.
Utan förmågan att bekräfta sig själv, ge sig själv rejält med beröm och en varm kram inombords tror jag inte att man orkar vidare. Utan sina uppmuntrande inre tankar skulle självförtroendet vackla oftare än det gör. Om man inte trodde sig vara värd det absolut bästa så skulle man inte stå upp för sig själv och sätta gränser.
När livet bjuder på motstånd och man i andras ögon kanske inte är så beundransvärd, när applåderna uteblir när man är en ”dålig” människa, är förmågan till självbekräftelse ovärderlig.
När negativa tankar far runt som i en åtta i skallen är det bråttom att bryta och placera något annat i dess ställe. Man kan inte ta bort en tanke genom att försöka sluta tänka den, men man kan placera en annan i dess ställe. Som man tänker, så blir det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar